Uppdrag Granskning kallar dem bokstavsbarn, AST-barnen med flera, och belyser den förvirring som ibland råder när olika instanser inom vård, skola, omsorg ska hjälpa barnet och barnets familj hantera vardagen för barnets bästa. För det är anledningen till att man gör utredningar, ställer diagnoser, sätter in insatser, SIP-möten, habilitering, BUP-möten, med mera: barnets bästa.
Ibland förklarar jag min dotters situation med följande liknelse:
”Man kan säga att hon har en förslitningsskada i ett ”ben” i hjärnan och håller på med rehab. Det innebär att hon inte kan använda det ”benet” på samma sätt som hon gjorde tidigare, och det kommer ta lång tid att hantera. Rehaben sker genom experter på skola, BUP, Habilitering, med flera, men tyvärr pratar de inte med varandra så vi föräldrar måste ta projektledarrollen trots att vi inte har utbildning eller erfarenhet i ämnet. Hittills har vi haft 80 möten på arbetstid och barnet mår inte särskilt mycket bättre, men hon mår bättre. Sakta men säkert.”
Behandlas ”bokstavsvuxna” lika okoordinerat?